Gällivare – the Mining Capital of Europe

Etikrådet har i flera år haft fokus på utvinningsindustrier eftersom dessa har stor påverkan på både miljö och omgivande samhällen. I sina dialoger med utländska gruvbolag har Etikrådet bland annat diskuterat miljöaspekter av avfallshantering och respekt för mänskliga rättigheter vid etablering av gruvverksamhet.

Även om varje gruva är unik beroende på var den ligger geografiskt, vilken typ av malm det rör sig om och hur malmkroppen ser ut, behöver alla bolag hantera sin påverkan på miljön och omgivande sam hällen. För att öka sin kunskap och ta del av den expertis som svenska bolag besitter på området, reste Etikrådet i oktober 2010 till Gällivare – the Mining Capital of Europe och besökte Bolidens koppargruva Aitik och LKAB:s underjordsgruva i Malmberget.

Hantering av avfall – en utmaning

Aitik är Skandinaviens största dagbrott: 3 km långt, 1,1 km brett och 400 m djupt. Det är imponerande att se detta gigantiska ”hål”, de enorma grävmaskiner som skopar upp malmen på jättestora lastbilar som kör malmen till en kross innan det är dags för malmen att börja förädlas till koppar i anrikningsverket. En bit bortanför dagbrottet finns det nya anrikningsverket invigdes i augusti 2010) som har kapacitet att ta hand om 36 miljoner ton malm per år.

När malmen kommer in i anläggningen mals den i två enorma kvarnar, för att sedan blandas med vatten och ett kemiskt ämne som gör att kopparn samlas på ytan och kan samlas in. Malmen har en kopparhalt på 0,27 procent och genom anrikningen så framställer man ett koncentrat som till 30 procent består av koppar. Kopparkoncentratet transporteras sedan med tåg till Bolidens smältverk i Rönnskär, där det blir ren koppar.

Det är uppenbart att hantering av avfall är en viktig fråga när mer än 99 procent av råmaterialet är ”skräp”. Anrikningssanden (avfallet från anrikningsverket) leds till en stor damm, ett sandmagasin där partiklarna sjunker till botten. Vattnet som ”klarnat” leds till ett vattenmagasin från vilket anrikningsverket kan ta större delen av sitt processvatten. Sandmagasinet tar upp en yta som är fem gånger större än dagbrottet. Berget som sprängs bort och som inte innehåller tillräckligt med koppar förvaras på området vilket innebär att stora kullar skapas. Att ha kontroll på att utsläppen av metaller till omgivningen håller sig inom de gränsvärden som satts upp av myndigheterna är viktigt för omgivande natur. De största lokala utmaningarna för Aitikgruvan är att hantera stoft och partiklar som virvlas upp och sprids med vinden till omgivningen från vägar och från produktionsprocessen. Svensk lag, Miljöbalken, innehåller tydliga gränser för vilka bullernivåer samt utsläppsnivåer som är tillåtna. Boliden, liksom LKAB, gör regelbundna mätningar av buller och vibrationer som orsakas av gruvdriften i kringliggande områden samt utsläpp till vatten och luft. Mätningarna rapporteras till myndigheter.

Samhällen i omvandling

En stor social utmaning för LKAB är det faktum att både Kiruna och Malmberget är byggda på malmfyndigheterna. Det innebär att för varje utvidgning av gruvan kommer delar av städerna att påverkas. Att hantera denna samhällsomvandling är en viktig fråga för LKAB och kräver planering och god kommunikation med kommuner och individer. Ett led i kommunikationen med invånare är att bjuda in till öppna informationsmöten och berätta om kommande gruvplaner och hur samhället kommer att påverkas. LKAB arbetar för att man ska se denna process som en möjlighet för kommunerna att utvecklas.

I Malmberget bryter man ungefär 15 miljoner ton järnmalm per år. Malmen, som har en järnhalt på cirka 60 procent, kommer från cirka 10 olika malmkroppar och den nuvarande huvudnivån ligger på 1 000 meters djup. Under 2011 kommer man att börja bryta malm på 1 250 meters djup.

Underjordiskt samhälle

Efter att vi fått en genomgång av både verksamheten, hur LKAB hanterar utmaningarna att omvandla och flytta städer samt ha kontroll på miljöpåverkan är det dags för oss att besöka gruvan. Innan vi får åka ner i gruvan behöver vi, förutom vanlig skyddsutrustning, även ta på oss en elektroniskt ”tag” som gör att LKAB kan hålla koll på hur många som är i gruvan och var de befinner sig. Det är svårt att förstå att man är så långt ner. Vägarna som går ner till 1 000 meters djup är breda och hastighetsbegränsningen är 50 km/h. Vi blir överraskade över det samhälle som finns under jord. Vi stannar och ser verkstäder, kontrollrum där operatörerna på distans hanterar borrmaskinerna, stora krossar och transportband. Malmen transporteras i två gigantiska hissar som, på lite drygt en minut tar en last på 26 ton från 1 000 meter under mark upp till markytan. Gråberget, det vill säga berg som inte innehåller tillräckligt med järn, transporteras med lastbilarna upp ur gruvan. I Kiruna där det är en enda stor malmkropp använder man istället tåg för att ta upp gråberget. När malmen kommer upp
till ytan vidareförädlas den på plats till pellets innan den skeppas vidare till kunderna som framför allt är stålverk i Europa.

Att på plats få se både en dagbrotts- och underjordsgruva samt diskutera med Bolidens och LKAB:s experter har gett oss värdefull kunskap om hur två svenska gruvbolag hanterar sina utmaningar inom miljö och samhällsomvandling. Detta tar vi med oss in i de dialoger som vi har med utländska gruvbolag.

Etikrådets rapport om miljöpåverkan av gruvindustrin

För att få ökad kunskap om miljökonsekvenserna av gruvindustrin tog Etikrådet fram en rapport 2008 samt besökte en gruva i Guatemala. Etikrådet samarbetar med andra institutionella investerare, både vad gäller enskilda bolag och hela branscher.